Sedan 2012 har Turkiets dent Recep Erdogan kallat att räntesatsen leder till prishöjningar.
Han tillade vidare att företagarna skulle tvingas minska sin andel på grund av höga räntor. Då låg styrräntorna på nästan sex procent (5,8 procent).
Men de rättvisa marknadsräntorna sköt i höjden cirka tretton till fjorton procent (13-14%). Som ekonom tror han att räntan är den verkliga frågan med är direkt relaterad till inflationen.
Erdagon upprepade nyligen påståendet där det stod;
"När räntorna faller kommer inflationen att falla. Det verkliga problemet är intresset. Jag är ekonom."
Den senaste tiden tidningen Foreign Policy (FP) reagerat på hans iakttagelser på bästa möjliga sätt. Den angav att större intressen kondenserar prishöjningar genom att minska takten för ekonomisk utveckling.
Om nationella banker maximerar priset på lån kommer det att utöva stress på bankerna i Turkiet. Bankerna kommer i gengäld att slå en betydande del av den skulden regelbundet.
Under tiden tillhandahålls alla skulder av de turkiska bankerna själva under en längre tidsperiod och stabila räntor. Centralbankens räntehöjning höjer priset på banker minus ökade inkomster.
Detta har resulterat i en kreditåtstramning. Eftersom bankernas nedskärningar av utlåning har resulterat i mindre köp av kunder, finansierar företagen således mindre och den ekonomiska tillväxten avtar.
Det finns flera åsikter om intressets inflytande på prishöjningar, men de kommer fram till ett beslut att upptrappning av räntorna dämpar ekonomin.
Det är så centralbanker skapar denna högkonjunktur, men tidningen har gett en delbild av effekterna av räntor på lån och pengar som hopar sig och i slutändan på prisökningar.
